Jag har alltid vägt lite hur mycket jag än ätit under livets gång. Ibland har jag ätit mycket, ibland lite. Periodvis.
Men trots att jag äter mycket, både bra mat och massa små ätande av godis och sådana saker så kan jag
inte gå upp.
Det var inte förren i 8:an då jag började träna boxning som det började hända saker. Jag hade haft en period då all mat var blä och inte ätit så mycket och där jag sen började träna 3h i veckan med hård träning i strycka, kondition och vighet så vart aptiten större liksom antalet klion på vågen.
På tre månader gick jag upp 11 kg. sen ytterligare några kilon. Nu väger jag 47.5 och har sammanlagt gått upp 19.5 kilo.
Innan jag började träna i 8:an vägde jag 28 kg.
Det är ju inte bra. Men vart har alla kilon tagit vägen? nästan 20 kilo borde märkas men det gör det inte.
Jag är lika benig som förut. Mina revben ser ur läbbiga ut när jag ligger ner. Jag önskar att jag hade mer kött på kroppen. Mer former över huvudtaget.
Därför kan jag bli så irrterad på de här personerna som står och säger : Ojoj, jag är så tjock. och är pinnsmala och vet det, Alltså menar jag inte de personer med anorexia. Det är grymt irreterande. Det handlar bara om att söka uppmärksamhet och att folk ska säga : Nej men du är så smal och fin, jag önskar att jag var sådär smal. När dem lite med mer former/ kraftigare byggda. Jag har en teori att det kan röra sig om svartsjuka också.
Det smala vill vara gröver i många fall och de med mer kropp vill ibland bli smalare.
Men varför aldrig nöjda. Vissa hittar fel hela tiden hos sig själv. Hos sin vikt eller hur ens ben ser, händer, fötter. Överralt. Jag är en av dem. Och alla har vi väl våra komplex men vore det inte underbart med att vara komplexlös. Älska än för den man är på alla sätt och vis.
Trots att man har den där tuna rangliga kroppen eller kanske lite mulligare ? Inget är ju fel egentligen för ingen av oss ser ju likadana ut till 100%, och är inte det lite bra ?
Men trots att jag äter mycket, både bra mat och massa små ätande av godis och sådana saker så kan jag
inte gå upp.
Det var inte förren i 8:an då jag började träna boxning som det började hända saker. Jag hade haft en period då all mat var blä och inte ätit så mycket och där jag sen började träna 3h i veckan med hård träning i strycka, kondition och vighet så vart aptiten större liksom antalet klion på vågen.
På tre månader gick jag upp 11 kg. sen ytterligare några kilon. Nu väger jag 47.5 och har sammanlagt gått upp 19.5 kilo.
Innan jag började träna i 8:an vägde jag 28 kg.
Det är ju inte bra. Men vart har alla kilon tagit vägen? nästan 20 kilo borde märkas men det gör det inte.
Jag är lika benig som förut. Mina revben ser ur läbbiga ut när jag ligger ner. Jag önskar att jag hade mer kött på kroppen. Mer former över huvudtaget.
Därför kan jag bli så irrterad på de här personerna som står och säger : Ojoj, jag är så tjock. och är pinnsmala och vet det, Alltså menar jag inte de personer med anorexia. Det är grymt irreterande. Det handlar bara om att söka uppmärksamhet och att folk ska säga : Nej men du är så smal och fin, jag önskar att jag var sådär smal. När dem lite med mer former/ kraftigare byggda. Jag har en teori att det kan röra sig om svartsjuka också.
Det smala vill vara gröver i många fall och de med mer kropp vill ibland bli smalare.
Men varför aldrig nöjda. Vissa hittar fel hela tiden hos sig själv. Hos sin vikt eller hur ens ben ser, händer, fötter. Överralt. Jag är en av dem. Och alla har vi väl våra komplex men vore det inte underbart med att vara komplexlös. Älska än för den man är på alla sätt och vis.
Trots att man har den där tuna rangliga kroppen eller kanske lite mulligare ? Inget är ju fel egentligen för ingen av oss ser ju likadana ut till 100%, och är inte det lite bra ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar