Jag sitter just nu och tänker för mig själv....
Sen sjuan ungefär har jag tjatat att få flytta hemmifrån när jag börjar gymnasiet eftersom jag ville börja i Stockholm eller Göteborg. Helst Göteborg eftersom jag trivs såbra där nere. Dels för att mormor och morfar med mormors syster bor där men även för att Astrid bor i trakterna. Men det fanns/finns inga pengar till det och det visste jag i och för sig men jag ville hela tiden det, och fortfarande, men även sa folk att jag inte var redo och att jag inte skulle klara av det.
Just delen med att städa,diska och laga mat och hålla koll på ekonomin tror jag att jag skulle klara det men det var ju andra delar som spelade in i det hela. Klarade jag av att bara lämna det jag hade här för att dra iväg där jag inte hade nån grund ?
Visst Våla är inte mitt ställe men jag har ändå en bas här, stortsätt hela min familj och släkt, jag har vänner och jag får in en liten slant genom att baka vissa lördagar.
Det var inte förren nu i höstas då jag satt hos kuratorn som jag verkligen förstod att jag inte var helt redo. Visst vill jag fortfarande börja mitt liv men nu kan jag tänka lite att åtminnståne första året i gymnasiet skulle vara skönt att bo hemma, trots pendlingen. För att både flytta hemifrån och började gymnasiet är båda två stora grejer och kuratorn frågade mig om jag skulle klara det ?
Och skulle jag det?
Mde tanke på mitt mentala mående kom vi överrens om att jag skulle bli kvar i våla men hela tiden kan jag se mig en lägenhet antingen i väster götland eller uppsala-Stockholm.
Men jag oroar mig hela tiden för att bli fast här i våla att jag inte kommer leva ut det jag vill. Jag vill bli författare, kanske skriva krönikor och sånt för tidningar. Vad jag ska skriva spelar inte så stor roll( bara det inte är sport !) Kan det har vart nån form av stress känsla som fick mig att vilja flytta så snabbt. Att jag har panik över att inte få leva "mitt" liv.
Jag har frågat flera nära om dem inte tror att jag skulle klara det : Vissa sa ja andra nej och jag påpekade att min kusin faktiskt fick flytta till Gotland när hon var 15. Reaktionen jag fick var ett : Jo men... Du är ju så liten.
En stor nackdel med att vara ett av dem yngsta barnen i släkten !
Men kan det inte vara dem stora förändringarna som får än att bli vuxen och komma tillsanns i sig själv ? Att hitta sig själv och bara komma bort från alla "stämplar " man fått?
Fast jag fått höra att jag inte kommer bli fast här när jag pluggat klart så känns drömmarna så långt bort.
Vad händer om jag inte kommer in på rätt linje? Tänk om jag inte får Godkännt i matte och de andra ämnerna jag har IG i ? Jag får panik av all oro jag bär på just nu för jag vet inte hur jag ska få ut det.
Jag vill så mycket men det känns inte som om jag kommer uppnå nåt om det.
Jag har flera yrken jag vill prova på innan jag dör, flera resor och länder jag vill besöka innan dess... Nån familj kan jag faktiskt inte ens se i framtids bilden ... Vilket jag är chockad över för jag har alltid annars sätt mig framför mig med en villa, volvo , katt och tre barn. Men inte längre. Det finns för mycket JAG vill göra innan det till och med.
Tur att man är bara femton och ung och fräsch. :D
